Faster Karin

Faster Karin


Den stiliga kvinnan
Jag minns den bruna tanten som mötte mig på stationen i Malmö, när jag som fjortonåring kom med tåget och skulle tillbringa en vecka hos fastrarna i syateljén. Faster Karin stod längst in på perrongen iklädd kappa med matchande hatt, scarf och handväska. Hon spanade ut över myllret av passagerare, som steg av tåget. Jag såg henne på långt håll, men det var inte förrän jag stod mitt framför henne och sa "Goddag Faster", som hon fick syn på mig.

Jag minns också faster Karin som en elegant dam med det mörka håret permanentat och välfriserat, gärna klädd i en blå klänning - som tog upp den blå färgen i hennes ögon - med sitt fina kamésmycke i en tunn guldkedja runt halsen och tillhörande örhängen. I handen höll hon alltid en cigarett i ett långt munstycke, vilket gav ett mycket sofistikerat intryck. Faster Karin var kedjerökare, och det fanns alltid en tänd cigarett i hennes närhet. Om hon inte höll den i sin hand låg den bredvid henne i askfatet. När hon arbetade stod askkoppen tillsammans med knappnålsburken intill symaskinen. Båda var lika nödvändiga att ha till hands.

Mina fastrar Greta, Kerstin och Karin var storrökare, och faster Inga måste ha varit världens mest inbitna passiva rökare. Deras närmiljö både i hemmet och på syateljén var totalt inrökt, och tillsammans med deras parfymer blev det en alldeles speciell doft. Det luktade Fastrarna.

En gång frågade faster Karin: "Varför kan man inte säga 'liten och stilig'? Det går bra med 'lång och stilig' eller 'liten och söt'. Kan inte en liten kvinna vara stilig?" Jag hade inte något bra svar. Vi var båda korta, och visst tyckte jag att vi också hade rätt att vara stiliga.

Den eviga ungmön
När Karin var ung uppträdde hon i baletten på Hipp (Hippodromteatern) i Malmö. Tillsammans med sin syster Kerstin turnerade hon också i folkparkerna med dans och sång. På Hipp dansade och sjöng Karin tillsammans med en viss Nils Jönsson. Enligt familjetraditionen bad han henne att följa med, när han skulle flytta till Stockholm och göra karriär. Hon avböjde och stannade i Malmö. Nils for vidare, gjorde karriär och bytte namn till Poppe. Det fanns fler män runt den unga Karin. Men Karin förblev ogift.

En gång förklarade hon att det var på grund av föräldrarnas lyckliga äktenskap, som hon aldrig gifte sig: "De var så lyckliga tillsammans, och jag var rädd att inte bli lika lycklig." En i mitt tycke dålig förklaring. Det borde väl snarare ha uppmuntrat än avskräckt henne från att gifta sig, men hon behövde ju inte berätta allt för mig. Det fanns nog andra faktorer som bidrog. Vad tyckte hennes pappa? Var det kanske så att ingen kavaljer var tillräckligt bra åt hans dotter? När hans hustru dog gav han de fyra döttrarna var sin silverbrosch i form av en fyrklöver med inskriptionen "Till minne av Mamma". Broschen som var ganska stor bar de alltid som ett tecken på samhörighet. En fyrklöver är en symbol som förpliktigar, man bryter inte utan vidare bort ett blad. Det fanns säkert ett starkt grupptryck mellan systrarna. Det var nog inte lätt för den yngsta att bryta sig loss och bilda egen familj. På den tiden var det svårt för en kvinna att förvärvsarbeta samtidigt som hon hade familj. Om Karin hade gift sig och skaffat barn, hade hon kanske också lämnat syateljén. Något som skulle ha påverkat de andra väldigt mycket. Jag skulle vilja påstå att syateljén stod och föll med hennes kompetens.

Yrkeskvinnan
När Greta - som var äldst av systrarna - lämnade Systrarna Johansons syateljé för arbetet som kostymmästare på Malmö Stadsteater, var Karin den skickligaste av de tre som blev kvar. Hon var tillskärare. Tillsammans med kunden skissade hon upp plagget. Sedan ställde hon sig vid tillskärarbordet och tog ut mönstret efter kundens mått innan hon satte saxen i tyget. Hon var en skicklig brodös. På de fina aftonklänningarna kunde det vara vackra broderier ofta med pärlor och paljetter. Det var Karin som ritade mönstret och gjorde broderiet. Hon var också expert på handsydda knapphål, och det var alltid hon som sydde dem på kläderna.

Ingmar Bergman var känd för att knyta de bästa till sig i sina produktioner. Han kunde välja de bästa skådespelarna, den bästa fotografen och naturligtvis även de bästa sömmerskorna. Vid inspelningen av "Viskningar och rop" syddes kläderna av systrarna Greta och Karin Johanson. Det märktes att Karin var både glad och stolt över att få vara en i teamet runt Ingmar Bergman. Hon fick dessutom en liten roll i filmen. Till en scen behövdes två liksveperskor. De båda sömmerskorna var i sextioårsåldern och passade bra, så de fick hoppa in. När Karin berättade om filmäventyret, satte hon näsan i vädret och sa: "Jag har tagit regi av Ingmar Bergman." Filmen nominerades till en Oscar för bästa kläder. Greta hade huvudansvar för sömnaden, och hon blev mycket uppmärksammad i samband med detta. När Greta pensionerades från Stadsteatern blev Karin - som var nio år yngre - tillfrågad om hon ville ta över, men hon tackade nej.

Fastern
Faster Karin var min fadder. Det var hon som kom upp till Stockholm och passade mig, när Britta föddes, och mamma låg på BB. Att det inte var en helt lätt uppgift har jag förstått. Jag var två år gammal, och vid ett tillfälle hejdade hon mig i sista minuten från att trilla ut genom ett öppet fönster. Jag tror aldrig att hon förlät sig själv för att jag hade hunnit klättra upp i det, innan hon upptäckte mig. Hon nämnde händelsen vid flera tillfällen.

När jag började på Chalmers bad hon mig om hjälp att konstruera en maskin. I ena änden skulle man stoppa in tyget, sedan skulle man ställa in modell och kundens mått. Det färdiga plagget skulle komma ut i andra änden. Så långt var det nog ett möjligt projekt, men sedan kom haken. Om kunden klagade och inte var nöjd, skulle man ta plagget, stoppa in det och köra maskinen baklänges. Sedan vore det bara att ta upp tyget ge det till kunden och säga: "Tack och adjö."

Fastrarna skaffade hund i början av 1970-talet. Det var en schäfertik, som hade en lång stamtavla och ett tjusigt namn, som började med Grace. "Säger man det på skånska blir det Gräs, och det kan man ju inte kalla en hund", tyckte fastrarna. I stället kallade de henne för Sicki efter schäfern som farfar hade, när jag var barn. Faster Karin tog ett särskilt ansvar för Sicki. Hon gick med henne på lydnadskurs och tränade flitigt. Så flitigt att den stackars hunden blev skoltrött. Efter ett kortare studieuppehåll fortsatte de, och Sicki blev en fin och väluppfostrad hund.

Sista gången jag träffade faster Karin var i juli 1978. Tillsammans med Rolf och pojkarna besökte jag fastrarna på torpet i Björka. Då var hon sjuk, och av den färgstarka kvinnan återstod bara en grå skugga. Hon hade opererat bort ena lungan. Vid operationen hade stämbanden skadats, och hon som tidigare hade haft en kraftfull stämma talade nu med viskningar. Håkan var bara ett år, och när han skulle sova middag, satt hon tillsammans med mig i soffan bredvid honom. Håkan hade fått ett gosedjur av fastrarna, och nu hade han somnat med det i famnen. Hon tittade på honom och sa: "Vilka fina pojkar du har. De påminner om Knut." Jag tror att hon tyckte att det var litet sorgligt att hennes bror aldrig fick träffa sina barnbarn. Samtidigt som hon var glad över att han på något vis levde vidare genom dem. Avskedskramen vi gav varandra den gången var både ömmare och längre än vanligt. Vi sade inget, men innerst inne anade vi nog båda att det var sista gången vi sågs. Två månader senare dog hon 64 år gammal.

Arvet efter faster Karin
När faster Karin dog, fick jag ärva kamésmycket. Jag tycker mycket om det och bär det gärna, men örhängena har jag aldrig använt. De är inte riktigt min stil. Jag är stolt över att kunna säga att mina knapphål är nästan lika fina som min fasters. På yrkesskolan fick jag högsta betyg för dem, och min lärare sa att ingen kunde sy lika fina knapphål. Men hon hade ju aldrig träffat faster Karin.


Tillbaka till Knuts antavla
Senast uppdaterad: 2014-01-11 av Karin Selldin ©